Vakna jag tror att det är dags...

25/5-08 Klockan är ca 22.00 vi har kollat på film med Emma en av våra vänner. Just när Emma har gått berättar min kära sambo att hon har haft värkar ganska regelbundet under hela filmen. Men hon ville inte skrämma upp Emma så hon sa inget. Hon har ju haft värkar då och då senaste veckan, men inget regelbundet som detta. Vi diskuterar lite fram och tillbaka vad vi ska göra. Just nu verkar det vara under kontroll. Vi bestämmer oss för att det nog e falskalarm o lägger oss o sover. (jag somnar direkt, något jag lärde mig i lumpen oavsett yttre omständigheter stress osv. kan jag alltid somna)

Vakna jag tror att det är dags... Klockan är ca 00.30. Jag är alltid totalt förvirrad när jag vaknar och undrar vad hon håller på med. DET ÄR DAGS, VÄRKARNA KOMMER TÄTT... Oj då, vad ska jag göra nu? Vi har övat lite på andning så vi provar med det. Funkar väl så där. Värkarna kommer med 5 – 10 minuters mellanrum. Helt plötsligt blir hon helt galet sugen på en ostmacka och Oboy jag ordnar det under tiden skriker hon ett par gånger o undrar vad F-N det är som tar sån tid. När värkarna kommer håller hon ett STADIGT grepp om min nacke(jag vågade inte säga att det gjorde ont). Vi bestämmer oss för att ring till förlossningens jourtelefon. Dom vill veta hur täta verkarna är men vi har inte riktigt kunnat mäta, det skiftade nu från 2 – 10 minuter. Men det verkade som att det gjorde ont hela tiden. IAF förlossningen säger till oss att ta det lugnt o komma in till dom, men ni behöver inte ha någon bråska. Skönt, jag såg framför mig hur jag susar mot sjukhuset i 180knyck med J förlösandes i baksätet. Vi tog det lugnt o sansat, jag gjorde iordning mackor o frukt osv. Man vet ju inte hur lång tid det kan ta. Värkarna fortsätter under tiden.

Bilfärden blir odramatisk, kl 02.50 händer det inte speciellt mycket i Jönköping. Vi mötte inte en enda bil. Väl framme vid sjukhuset bestämmer vi oss för att parkera på långtidsparkeringen istället för förlossningsparkeringen så att jag inte ska behöva gå ut o flytta bilen mitt i allt. På vägen från parkeringen till förlossningsmottagningen hinner vi få ytterligare två värkar. Väl framme vid dörren har dom en liten porttelefon. Efter några ögonblick kommer en Barnmorska och hämtar oss samtidigt som min kära sambo får ytterligare en värk. Barnmorskan tar oss mot ett undersökningsrum men när J får ytterligare en värk ändrar hon sig och leder oss direkt in i en förlossningssal.

Vi kommer in i förlossningssalen(som råkar vara samma som vi var o kollade på för en vecka sedan). J får ta av sig och byta om till den mycket snygga sjukhusklänningen som går snabbt att öppna och ta av. Det visar sig att hon är 2cm öppen. F-n tänker vi(har hört att det kan ta över 1 timme per centimeter i värkningsarbetet) och ställer oss in på en lång utdragen process. Den snälla barnmorskan skriver in oss mäter värkar kollar hjärtslag o ser till att allt är som det ska. Efter det ger hon oss en liten beskrivning av rummet och visar olika avslappnings metoder. Vi bestämmer oss för att ett bad nog skulle vara en bra ide och förhoppningsvis avslappnande. Värkarna fortsätter konstant och efter en stund i badet ökar intensiteten. Jag kallar på barnmorskan och vi ber henne plocka fram lustgas. Efter en andning blir hon hög efter inandning nr 2 spyr hon som en kalv. Strax efteråt reser sig J upp i badkaret o säger att: antingen kissade jag på mig eller så gick vattnet nu. Vi kallar på barnmorskan igen och hon konstaterar att vattnet har gått.

Vi byter ut vattnet i badkaret men efter bara en liten stund måste J gå på toa, strax efter att hon går in skriker hon på mig att NU KOMMER DEN!! Jag skyndar in o ringer på barnmorskan. Jag får J att lugna sig o andas korrekt det börjar kännas ganska nervöst nu. Barnmorskan undersöker J o säger dedan att hon är fullt öppen. KLOCKAN ÄR 04.30. Vi har gått från 2 cm till 10 på styft 2 timmar och vi o barnmorskan blir mycket förvånade. Hon kallar in på sin kollega och jag frågar om det är nu vi ska sätta bedövning?? Nej det är det för sent för nu säger hon, nu är det förlossning..

J lägger sig i den traditionella förlossningsställningen jag placerar mig uppe vid hennes sida med mitt ansikte nära hennes så att vi kan andas tillsammans. Det är inte helt lätt att hålla takten men barnmorskorna är väldigt duktiga och hjälper oss. Först ska J andas igenom krystvärkarna och inte försöka pressa på. Detta för att ha så mycket kraft som möjligt när det verkligen behövs. Efter vad det verkar en evighet med konstanta värkar som J klarar med bravur säger barnmorskorna att det är dags att börja hjälpa till. Så vid nästa värk ska J krysta, o det gör hon med besked. Efter ett par krystningar gör det väldigt ont o J får andas lustgas men vi får hela tiden höra att det är väldigt nära. O visst var det det helt plötsligt är huvudet på väg ut... En till kämpa älskling, du e så duktig, så duktig, helt underbar... O så var huvudet ute... Bara lite till älskling du e underbart duktig.. O så kom resten av kroppen överaskande fort.. Jag tar en snabb titt EN FLICKA!! Vi har en dotter... J som är helt utmattad ser frågande på mig, HAR VI EN DOTTER, en dotter?!? Alla var ju övertygade om att det skulle bli en kille så J var väldigt överaskad. Jag hade haft det på känn sedan ett par veckor. Barnmorskorna lägger det lilla knytet insvept i en filt och med en liten mössa på J.s bröst... En overklig känsla av total lycka som jag inte kan beskriva kommer över mig(startade precis när det lilla knytet kom ut i välden) vi skrattar o gråter båda två det känns hel overkligt och alldeles underbart. Jag få klippa av navelsträngen... Jag är pappa...

Guidad tur

När vi kom in i vecka 38 passade vi på att åka förlossningen på "öppet hus". Måste säga att det var mycket nyttigt dom hade öppet hus varje fredag och det var bara att dyka upp utanför vid kl 15.00. Vi fick komma in och bli uppdelade i 2 grupper, det var ju som sagt högsäsong så det var mängder av nervösa förväntansfulla par på plats för att få en lite inblick i vad som väntade.

Vi fick börja med att kolla på mottagningsrummet, dit man skulle få komma först mäta hur täta värkarna var hur mycket öppet osv. Det såg ut åsom vilket undersökningsrum som helst. Vi fick också titta in i en hemvårdssal(om man skulle åka hem efter bara 12 timmar så att man slapp flytta till BB.) Det skulle väl knappast bli aktuellt för oss förstagångare, kädes som att det var mer för babymaskinerna.

Så vidare till förlossningssalen. Den klassiska sängen mitt i rummet med gyn stativ osv. Stora lampor o div EKG osv. Salen var delad i 2 utrymmen dels den med sängen och en annan ut mot en nyrenoverad innergård. I den delen hade dom en korgfotölj stereo och ett sittbadkar, i anslutning fanns ochså en rymlig toalett med dusch. Vi såg några av hjälpmedeln som fanns att tillgå, lustgasen, en gåstol som man hunde hänga på, badkaret, ryggmassage och lite annat smått o gott. Måste ändå säga att det var en ganska trevlig sal.

Efter det fick vi gå upp till BB o kolla runt. Tittade in i salarna o såg en del slitna men ack så lyckliga nyblivna föräldrar. Barnmorskan kollade runt bland oss o hälsade oss välkommna när det nu skulle bli dags. Jösses vad verkligt det börjar bli..

vi var närmre än vi trodde...

Sista delen av graviditeten

Jag e riktigt dålig på att få tid att skriva i den här bloggen.. Tur att ingen läser;)

Vad hände sen då? Jag glömde nog några saker. Ungefär i vecka 20 är det jul. Jag firar jul med min familj och åkte dagen efter upp till Norrland för att träffa svärföräldrarna första gången. Lite skum känsla att träffa sina svärföräldrar för första gången när man ska bli pappa till deras första barnbarn:D Hur som helst gick det väldigt bra, samtalet flöt på direkt. Hennes far e galet sportintresserad så det var lätt att hitta gemensamma värderingar. Vi var uppe i 4 dagar och det var mycket mysigt. Julen i Jönköping hade varit helt utan snö så det var underbart att komma upp till en vit jul. Att dom hade ett hus vid vattnet skadade ju inte heller. Passade på att åka lite skridskor i viken.

Den sista delen av graviditeten var lite lättare än den första. Min kära sambo mådde bara illa halva dagarna. Fram i vecka 20-22 kunde jag känna hur knodden rörde sig där inne i magen. En helt surealistisk upplevelse, det blev mer verkligt men ändå inte. Det var också ungefär här som vi gjorde vårt ultraljud. Ultraljudet var bland det häftigaste jag varit med om. Vi går in i ett litet rum. På med kletet på magen fram med den lilla apparaten o helt plötsligt hör man hur knodds hjärta slår. Men inte bara det man ser också hur det slår. Läkaren zoomade till och med in hjärtat så att man såg förmaken och kammrarna till och med klaffarna såg man röra sig. Men vi fick inte reda på kön. Dom hade policy att inte berätta, men vi hade ändå inte velat veta..

När vi närmade oss vecka 30 blev min sambo sjukskriven. Situationen på jobbet var inte hållbar. Hon höll på att stressa ihjäl sig. Dom hade fortfarande inte skaffat någon vikarie osv. Sjukskrivningen blev ett verkligt lyft. Innan hade min sambo varit tvungen att llägga all den lilla kraft hon hade på att vara en fungerande människa på arbetet. Nu när hon kunde varava ner och ta hand om sig själv började det sakta bli bättre.

Ni män som varit med om detta vet att det är en hel del att stå i när man har en flickvän/sambo/fru som har en jobbig graviditet. Och det är ingen som frågar hur det är med dig. Alla frågar henne hur det går, hur hon mår, om det är jobbigt, hur det känns osv. men det faktum att det är väldigt om inte lika jobbigt för dig är det ingen som tar hänsyn till. Jag skötte allt i vårt hem, städa, diska, tvätta, laga mat, handla missförstå mig rätt de e inte så att jag e sur för att jag gjorde allt. Men det hade varit kul om någon hade uppmärksammat det. Den enda som vet vad jag gjorde är min sambo o det är väl egenteligen allt som räknas.

När vi hade passerat vecka 30 drog det igång ordentligt med informationsträffar, kontroller och möten. Vi var på en stor informationsträff på Ryhov(sjukhuset) säkert 400 pers på plats. Barnmorskorna passade på att säga att vi skulle få barn under "högsäsong" så jag kunde inte räkna med att kunna sova över på BB, vi kunde inte ens räkna med att få plats för förlossning på ryhov utan skulle kanske bli tvungna att åka flera mil till nästa sjukhus. Det är ju rätt sak att säga till nervösa förstagångsföräldrar..

snart var det dags...

Att bli pappa.

För 9 veckor sedan blev jag pappa till en liten flicka. Jag trodde nog inte att det skulle hända mig men det gjorde det och det är underbart.

Men hur hamnade jag här då? Ja du, förra sommaren var en härlig tid då blommorna blommade o bina surrade;) 6 veckor senare tyckte vi det var väldigt konstigt att den där perioden inte hade kommit. Man kan tycka att 6 veckor är en lång tid, man borde nog märka en sådan sak tidigare, och det gjorde vi. Vi väntade bara med att göra testet, vi pratade om det, om hur det faktiskt inte kunde vara på något annat vis. Hur vi skulle göra med uppfostring osv. oskyldigt prat som nog ingen av oss trodde faktiskt var sant.

Så kom då det oundvikliga, vi gjorde ett test. Inget sånt där kissa på en pinne o vänta på 1 streck, 2 streck, plus, minus osv. vi tog ett flådigt digitalt test. Kom hem lite nervösa, nu eller sen? "Vi gör det direkt så vet vi sen"... sagt o gjort, jag väntar utanför, hon går in. Tar väl 20 sekunder... hon öppnar dörren. Jag säger "då är det bara att vänta då"(står på paketet att det tar 1-2 minuter innan det ska hända något)... "nej det behövs inte. Vi ska ha barn." det räckte med 2 droppar så pep det direkt. Jo man kan väl säga att vi inte tvivlade på resulatatet:D Vi blev båda väldigt glada, vilket kändes som en stor lättnad.

Vad gör vi nu då? Ja även om vi redan innan testet var ganska säkra så blev det nu väldigt verkligt. det var ingen av oss som var beredd på att det här skulle hända. Att det kunde hända krävs ju ingen raketforskare att räkna ut, men det var ju ändå inte planerat. Så vad gör vi? Ja uppenbarligen av titeln valde vi att fortsätta, vi kände att det var rätt. första reaktionen från oss båda var lycka till att börja med, sen tog det en del tid att överväga saker o ting. vi var båda ganska nyligen singla. Hur gör man med Boende, bil, barnsaker det är en hel del att förbereda när man ska skaffa barn. Dom flesta brukar ju planera en sån här stor sak. Förbereda, spara ihop buffert, skaffa hus, större lägenhet osv. det fanns ju en hel det att ta tag i och 9 månader kan gå ganska fort...

Ganska snart märkte vi av gravideteten. Från vecka 6 fram till vecka 25 var min kära sambo konstant illamående. Ni som varit med om det vet ni andra kan bara hoppas på att slippa.

fortsättning följer...

Så vad skriver man egentligen i sitt första inlägg??

Jag är ingen bloggare... Hmm så vad e de jag håller på med då? Bloggare har i min värld tidigare bara väckt förakt, nej det var för starkt... bloggare har inte betytt någonting, har varit likgiltig. Så vad e det då som får mig att testa detta moderna mirakel? har på senare tid läst i en blogg, flera faktiskt och man får ju vad man letar efter. Vill man hitta någon som tycker si eller så är det bara att söka.. "Det finns idioter till allt" som någon har sagt. O de e ju sant, jag e troligtvis en av dom ur någons synvinkel. Men det är väl det som är charmen med bloggandet.

Man skulle nog kunna likna det vid Speakers Corner i London, ett forum för demokrati. Sen kanske man blir avlyssnad o registrerad på vägen.. "All for the greater g$$d". Men jag har bestämt att jag ska ställa mig på pallen där i parken o berätta hur jag ser på saker och ting. Sen om någon vill läsa, vem vet.. Men det e inte det som känns viktigt för mig. Jag fick helt enkelt bara lust att skriva.

//MadMan