tisdag 23 september 2008

Vakna jag tror att det är dags...

25/5-08 Klockan är ca 22.00 vi har kollat på film med Emma en av våra vänner. Just när Emma har gått berättar min kära sambo att hon har haft värkar ganska regelbundet under hela filmen. Men hon ville inte skrämma upp Emma så hon sa inget. Hon har ju haft värkar då och då senaste veckan, men inget regelbundet som detta. Vi diskuterar lite fram och tillbaka vad vi ska göra. Just nu verkar det vara under kontroll. Vi bestämmer oss för att det nog e falskalarm o lägger oss o sover. (jag somnar direkt, något jag lärde mig i lumpen oavsett yttre omständigheter stress osv. kan jag alltid somna)

Vakna jag tror att det är dags... Klockan är ca 00.30. Jag är alltid totalt förvirrad när jag vaknar och undrar vad hon håller på med. DET ÄR DAGS, VÄRKARNA KOMMER TÄTT... Oj då, vad ska jag göra nu? Vi har övat lite på andning så vi provar med det. Funkar väl så där. Värkarna kommer med 5 – 10 minuters mellanrum. Helt plötsligt blir hon helt galet sugen på en ostmacka och Oboy jag ordnar det under tiden skriker hon ett par gånger o undrar vad F-N det är som tar sån tid. När värkarna kommer håller hon ett STADIGT grepp om min nacke(jag vågade inte säga att det gjorde ont). Vi bestämmer oss för att ring till förlossningens jourtelefon. Dom vill veta hur täta verkarna är men vi har inte riktigt kunnat mäta, det skiftade nu från 2 – 10 minuter. Men det verkade som att det gjorde ont hela tiden. IAF förlossningen säger till oss att ta det lugnt o komma in till dom, men ni behöver inte ha någon bråska. Skönt, jag såg framför mig hur jag susar mot sjukhuset i 180knyck med J förlösandes i baksätet. Vi tog det lugnt o sansat, jag gjorde iordning mackor o frukt osv. Man vet ju inte hur lång tid det kan ta. Värkarna fortsätter under tiden.

Bilfärden blir odramatisk, kl 02.50 händer det inte speciellt mycket i Jönköping. Vi mötte inte en enda bil. Väl framme vid sjukhuset bestämmer vi oss för att parkera på långtidsparkeringen istället för förlossningsparkeringen så att jag inte ska behöva gå ut o flytta bilen mitt i allt. På vägen från parkeringen till förlossningsmottagningen hinner vi få ytterligare två värkar. Väl framme vid dörren har dom en liten porttelefon. Efter några ögonblick kommer en Barnmorska och hämtar oss samtidigt som min kära sambo får ytterligare en värk. Barnmorskan tar oss mot ett undersökningsrum men när J får ytterligare en värk ändrar hon sig och leder oss direkt in i en förlossningssal.

Vi kommer in i förlossningssalen(som råkar vara samma som vi var o kollade på för en vecka sedan). J får ta av sig och byta om till den mycket snygga sjukhusklänningen som går snabbt att öppna och ta av. Det visar sig att hon är 2cm öppen. F-n tänker vi(har hört att det kan ta över 1 timme per centimeter i värkningsarbetet) och ställer oss in på en lång utdragen process. Den snälla barnmorskan skriver in oss mäter värkar kollar hjärtslag o ser till att allt är som det ska. Efter det ger hon oss en liten beskrivning av rummet och visar olika avslappnings metoder. Vi bestämmer oss för att ett bad nog skulle vara en bra ide och förhoppningsvis avslappnande. Värkarna fortsätter konstant och efter en stund i badet ökar intensiteten. Jag kallar på barnmorskan och vi ber henne plocka fram lustgas. Efter en andning blir hon hög efter inandning nr 2 spyr hon som en kalv. Strax efteråt reser sig J upp i badkaret o säger att: antingen kissade jag på mig eller så gick vattnet nu. Vi kallar på barnmorskan igen och hon konstaterar att vattnet har gått.

Vi byter ut vattnet i badkaret men efter bara en liten stund måste J gå på toa, strax efter att hon går in skriker hon på mig att NU KOMMER DEN!! Jag skyndar in o ringer på barnmorskan. Jag får J att lugna sig o andas korrekt det börjar kännas ganska nervöst nu. Barnmorskan undersöker J o säger dedan att hon är fullt öppen. KLOCKAN ÄR 04.30. Vi har gått från 2 cm till 10 på styft 2 timmar och vi o barnmorskan blir mycket förvånade. Hon kallar in på sin kollega och jag frågar om det är nu vi ska sätta bedövning?? Nej det är det för sent för nu säger hon, nu är det förlossning..

J lägger sig i den traditionella förlossningsställningen jag placerar mig uppe vid hennes sida med mitt ansikte nära hennes så att vi kan andas tillsammans. Det är inte helt lätt att hålla takten men barnmorskorna är väldigt duktiga och hjälper oss. Först ska J andas igenom krystvärkarna och inte försöka pressa på. Detta för att ha så mycket kraft som möjligt när det verkligen behövs. Efter vad det verkar en evighet med konstanta värkar som J klarar med bravur säger barnmorskorna att det är dags att börja hjälpa till. Så vid nästa värk ska J krysta, o det gör hon med besked. Efter ett par krystningar gör det väldigt ont o J får andas lustgas men vi får hela tiden höra att det är väldigt nära. O visst var det det helt plötsligt är huvudet på väg ut... En till kämpa älskling, du e så duktig, så duktig, helt underbar... O så var huvudet ute... Bara lite till älskling du e underbart duktig.. O så kom resten av kroppen överaskande fort.. Jag tar en snabb titt EN FLICKA!! Vi har en dotter... J som är helt utmattad ser frågande på mig, HAR VI EN DOTTER, en dotter?!? Alla var ju övertygade om att det skulle bli en kille så J var väldigt överaskad. Jag hade haft det på känn sedan ett par veckor. Barnmorskorna lägger det lilla knytet insvept i en filt och med en liten mössa på J.s bröst... En overklig känsla av total lycka som jag inte kan beskriva kommer över mig(startade precis när det lilla knytet kom ut i välden) vi skrattar o gråter båda två det känns hel overkligt och alldeles underbart. Jag få klippa av navelsträngen... Jag är pappa...
 
Copyright 2009 a MadMan's point of view. Powered by Blogger Blogger Templates create by Deluxe Templates. WP by Masterplan